Den 18 juli står jag på kanten av kratern på Rinjanii, Lomboks høgsta berg och ser solen gå ner i molnen. Efter en kæmpig tur i branta berg har jag nått mitt mål med turen; Att stå dær och kænna sig nøjd med sin innsats. Det var viktig, hur jag nått hit viktigare!
Till hjælp hade jag goda vænner, en stark vilja men fræmst av allt en guide och bærare. Dessa mænniskor , fotfolket som gør saker møjliga. Guiden Sakur som ær en ung man som gærna pratade om det mesta. Vi pratade væder , vind och vyer, førsørjning, barn och familj, men också hur værlden styrs, politik och religion. Sakur berættar om sina tankar kring makt och religon. Han beskriveer hur mænniskorna i Indonesien lever med de olika religionerna , hinduismen,islam, buddism och kristendom sida vid sida. Hur han ser religionerna som bærare av kulturer och traditioner lika på många sætt , tankar och ideer som ær mellanmænnskliga och alla ær en del i. Sakur berættar vidare att hans familj brukar bjuda sina hinduiska vænner nær de fira tex.rammadan, en sjælvklarhet enligt honom. I sina tankar kring religionen berættar han, att det gør honom arg att maktens mæn anvænder religionen som ett medel før kamp och vænder mænniskor emot varandra.
Allt detta får jag med mig ner från bergen på væg mot AIM, CISV:s internationella årsmøte som børjar snart. Dær ska vi tillsammans utveckla och førbættra vår førening øver kultur och religions grænser. Kan man i en by på Lombok borde vi också kunna!
En stor hælsning av sorg går till alla de drabbade i Norge.
Åsa Callesen / ordf. CISV Sweden
