Jag sitter här i de röda sofforna inne i Bella Center med mina stora hörlurar och fascineras över hur många olika versioner det finns av White Christmas på Spotify. Det är viktigt att ta en paus från allt som händer med jämna mellanrum.
Här på Bella Center, där COP15 äger rum, är det en konst att slappna av. Tusentals människor med olika agenda, men med lika lite tid skyndar genom korridorerna med papper och laptops i famnen. Det går inte 10 minuter utan att jag har ett nytt mail i inboxen, eller ett nytt sms som går ut till alla 2000 ungdomar inne i Bella Center, med uppmaningar om när vi ska samlas för en flash dance utanför plenum.
I natt drömde jag att Obama flög in med en helikopter för att vara med och dansa. Den vackra synen avbröts då min mobilväckarklocka väckte mig med Bob Marleys ”Get up stand up” kl 06.30. Efter en effektiv morgonritual av dusch och frukost går jag genom den mörka julupplysta Kongens Nytorv, där mogonpigga greenpeaceaktivister spelar musik och delar ut kaffe, för att ta metron till Bella Center.
Först tar jag mig förbi aktivister, sedan poliskontroll, därefter säkerhetskontroll, id kontroll, garderob och till slut kan jag äntligen springa till ungdomsorganets morgonmöte. Kl 8.00 sitter vi där, alla representanter för de olika arbetsgrupperna inom ungdomsorganet. Vi går igenom vem som gjorde det roligaste uttalandet under gårdagens presskonferens, vad policygruppen har för åsikter om de läckta danska förhandlingstexterna och hur många unga som behövs till eftermiddagens mindre demonstration för att stödja Maldivernas senaste uttalande.
Efter mötet går jag i ca en kilometer av korridor- och matsalsytor för att ta mig till kommunikationsgruppens möte i ungdomsorganets kontor. Det känns riktigt proffsigt att gå förbi USAs kontor och, precis innan man kommer till Nya Zeelands arbetsrum, svänga in på vårat alldeles egna kontor. Där inne sitter mina vänner och lägger upp en strategi för policyarbetet. Min telefon ringer för nionde gången denna morgon. Jag ser att det är min vän Rebecka från Sverige. Jag börjar prata engelska.
Det har precis slagit mig hur sällan folk pratar sina egna språk, förutom engelska. Detta beror förmodligen på att ungdomsrörelsen inte består av delegationer från olika länder som samlas och pratar ihop sig med jämna mellanrum, utan individer från hela världen som arbetar mot ett gemensamt mål. Att se denna engagerade grupp unga världsmedborgare i världens snabbast växande rörelse lägga sin nationalitet på hyllan för att arbeta tillsammans för en bättre värld är inspirerande. Nu fortsätter det hårda arbetet för att den 18:e december ha lyckats påverka beslut och förhoppningsvis fått in ett ungdomsperspektiv i de slutliga resolutionerna. Vi är förändringen vi vill se i världen.
Med vänlig hälsning
/Hanna Mia Brekkan
Kommunikationsansvarig i International Youth Climate Movement på COP15 i Köpenhamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar